26/4 Benda Bilili

Regi: Renaud Barret, Florent de la Tullaye
Med: Leon Likabu, Roger Landu, Coco Ngambali

Regissörerna är i Kinshasa, Kongo, för att dokumentera musik när de av en slump rundar ett gathörn och upptäcker orkestern Staff Benda Bilili. Ett gäng polioskadade musiker, stilsäkra som få, som sittande i sina trehjulingar ger sig hän inför publiken på gatan. De wailar, bjuder på smittsam spelglädje, smattrande rytmer, grymt sköna solon och självutlämnande texter om livet på gatan. I vissa medryckande ögonblick bara måste någon i orkestern dessutom ta sig ner på marken och dansa loss.

Nästan vad som helst tycks bli ett instrument i händerna på dessa skickliga musiker, med förmåga att trollbinda ett helt sällskap med en ensträngad gitarr eller en hemmagjord satonge (byggd av en konservburk och en ståltråd).

Berättelsen kunde ha börjat och slutat i det där gathörnet, om inte de båda fransmännen redan där och då hade anat bandets potential. De gör för Staff Benda Bilili vad Ry Cooder gjorde för de kubanska musikerna i Buena vista social club. Nyanserat och osentimentalt dokumenteras orkestermedlemmarnas kärlek till musiken, en känsla så stark att misären runt omkring bleknar. Namnet Benda Bilili betyder ”bortom det du ser”, och det är just denna livsbejakande inre energi hos musikerna filmen så väl lyckas förmedla.

Här rör det sig inte om något behjärtansvärt gullande med rörelsehindrade uteliggare. Snarare möter vi en grupp luttrade, gatusmarta, talangfulla individer som trotsar varje ofattbar svårighet för att spela in sitt album. Skivan gör snabbt succé och bandet kan resa på en omfattande världsturné.

Förra året gästade de exempelvis Göteborg och Clandestino Festivalen. De lever sin dröm, minglar på festivaler och coctailpartyn, men glömmer aldrig var de kommer ifrån.

Den fina närvarokänslan humorn och detaljskärpan är karaktäristisk för dokumentären, som aldrig blir någon förenklande solskenshistoria.

Maria Domellöf-Wik

Dokumentär